Bergsbestigningar

Vad lockar människor att bestiga berg?

Är det känslan av att komma högt upp och sedan titta ner på jorden och upptäcka att man kan se att jorden är rund? En del strävar efter att nå toppen och bli totalt slutkörda av ansträngning i tunn luft. Jag har helt andra skäl.

Min bestigningskarriär började med att jag var bäst i skolan på att stamklättra i träd, en egenskap jag lärt mig av att klättra i båtmaster. Nästa nivå var att bestiga enklare klippväggar i Bohuslän. Jag upplevde nästan varje gång känslan av att inte kunna komma framåt och inte kunna gå tillbaka. Att vara fast på klippväggen med sinande ork utan någon form av säkerhetsutrustning var både spännande och skrämmande.

Mer bestigare än klättrare

Idag är jag höjdrädd och därför är det en utmaning för mig att klättra upp för klippväggar. Varje gång som en replängd halas in och förflyttas uppåt undrar jag vad jag håller på med. När det går mentalt tungt behöver jag stärka mig flera gånger per minut. Oftast löser jag detta genom att luta mig ut från det berg jag bestiger. När avgrunden kommer närmare känner jag att det fortfarande är jag som har kontroll över mina handlingar. För mig är klippklättring ett sätt att utmana mina rädslor. Att bestiga en 350-500 meters klippvägg ger mig inte mycket njutning utan det är snarare en metod för självbehärskning.

Studier i rädslor och mänskligt beteende

Få saker dränerar människor på energi så fort som rädslor. Klättringen är därför en bra metod för att finna lösningar och skapa insikter till när jag utbildar i individers förändringsbenägenhet. Det som oftast hindrar någon från att fullfölja det som denne önskar genomföra, är just dennes rädslor. Ofta sker detta omedvetet. Klättring är för mig KBT, personlig utveckling och studier i mänskligt beteende. För mig kan även mindre klippväggar vara ett äventyr men kanske är dessa klippväggar inte det som gör att andra människor ser mig som äventyrare.

Jag bestiger vackra berg – inte plågsamma berg

Jag har bestigit berg i många länder och på flera kontinenter. Bergsbestigningen ger mig mer njutning är klättringen. Smaken är subjektiv, för mig finns de vackraste bergen i Norge och Skottland. Kanske är det mitt fotografiska intresse som gör att jag älskar dessa berg som bjuder på så mycket dramatik och fantastiska ljusspel. Att fotografera i tunn luft ger spännande bilder och effekten kommer redan vid relativt låga höjder.

Kilimanjaro – medicinskt intressant

Det högsta berg man kan bestiga på vår planet mätt i antal meter är vulkanen Kilimanjaro, världens högsta fristående berg och tillika Afrikas högsta berg. Bergets nästan otaliga klimatzoner, skiftande landskap och intressanta natur gör Kilimanjaro till ett måste för fotointresserade som gillar berg och högre höjder. Berget är även oerhört intressant för den som studerar vildmarksmedicin och då höghöjdssjuka speciellt. På Kilimanjaro går det oerhört fort att komma från låg höjd upp på högre höjder varvid acklimatiseringen i princip inte hinns med. Eftersom jag utbildar i vildmarkssjukvård ger mig alla berg med högre höjder kompletterande kunskaper.

Äventyrens tid är kanske förbi

Jag blev den 21076 personen som officiellt besteg just Kilimanjaro, något som visar hur vanligt bergsbestigande har blivit de sista 20 åren. Det går chartertrippar till Mount Everest topp och baslägret präglas mer av underhållning och krogliv än av upptäcktsresande.

Idag finns det helt enkelt inte några riktiga äventyr (för en äventyrare) kvar att göra. Därför är jag oerhört tacksam för hur otursdrabbat Atlantroddsprojektet blev. Eftersom vi med sinande krafter fick ransonera både mat och dryck samtidigt som vi handpumpade vattenmaskinen halva dygnet, blev vår fysiska och mentala utmaning mer än dubbelt så stor som en traditionell oceanpassage. 95 dygn av extremt fysiskt nerbrytande slit. När jag grundade projektet kände man till 8 människor som rott över en ocean. Inga som överlevt hade haft liknande svårigheter. Projektet lyfte ribban rejält. Vi fick utvecklas som människor och den unika tillfälligheten att visa andra människor nya gränser för vad som går att göra.

Kanske blev Atlantrodden ett av de sista riktigt äkta äventyren i modern tid? Det blev en riktig förmån att få ha upplevt Atlantrodden. Det går inte annat än att bli ödmjuk för livets under, havets storslagenhet och människans utsatthet. Jag fortsätter att söka samma känsla i bergen men jag vet att jag aldrig kommer att finna den.

Everest lockar inte

En vanlig fråga jag brukar få är vad som är nästa berg. Jag brukar då svara Elbrus för sin intressanta kulturella placering, dess bortglömdhet under Sovjet-eran och sin säregna topp som kräver fysisk och mental uthållighet på en högre nivå.

”Berget är Europas högsta berg och ligger i Kaukasus på gränsen mellan Ryssland och Georgien.”

För mig som i Atlantrodden genomfört en fysisk och mental ansträngning som vida överstiger bergsbestigningar i kubik så söker jag andra utmaningar. Det ger mig mer att diskutera andra människors bekymmer och hjälpa andra människor i deras vardag. Bergen är för mig idag en motionsform, en plattform för att studera fenomen att utbilda kring och vacker dramatik. Det har genom åren blivit lite av en tradition att sova kvar på toppen utan tält. Få saker utom havet ger en mer storslagen känsla. Jag letar nog inombord när jag befinner mig utomhus...